Hur stabilt är Kinas politiska system?

Sammanfattning

• Studien undersöker stabiliteten i Kinas politiska system, med fokus på den historiska utvecklingen sedan 1949, och särskilt den sentida utvecklingen. Syftet med studien är att skapa underlag för att bättre kunna bedöma hur nuvarande trender påverkar den politiska stabiliteten i Kina, och hur den kan tänkas utvecklas framöver.
• I analysen beaktas tre faktorer som påverkar politisk stabilitet: legitimitet, effektivitet och tvång. Vidare beaktas att hot mot stabiliteten i Kina kan uppstå ”underifrån” (från folket) eller ”från sidan” (från delar av samhällseliten). Generella teorier om politisk stabilitet i icke-demokratier används för att belysa Kinas specifika kontext.
• Resultaten visar på betydande variation i den politiska stabiliteten under Folkrepubliken Kinas historia. Perioder som kulturrevolutionen (1966–1976) och de folkliga protesterna 1989 kännetecknades av så låg stabilitet att risken för inbördeskrig eller revolution var påtaglig. Men även under senare tid har Kina upplevt stabilitetskriser, som den så kallade Bo Xilai-skandalen 2012 och missnöjet med covidpolitiken 2022.
• Censur, våld och andra typer av tvång har varit en central komponent i Kommunist-partiets maktutövande. Under Mao Zedongs styre (1949–1976) och efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 var nivån av centraliserat tvång särskilt hög. Från slutet av 1990-talet till mitten av 00-talet bidrog den höga ekonomiska tillväxten och ökad ”institutionalisering” inom partiet och staten till ökad stabilitet och minskat behov av tvång. Från slutet av 00-talet, och framförallt efter Xi Jinpings maktkonsolidering under det tidiga 2010-talet, har statens användning av tvång återigen ökat.
• Den höga graden av tvång försvårar för både omvärlden och interna aktörer att bedöma regimens legitimitet. Detta innebär att en period av hög stabilitet plötsligt kan ersättas av en instabil period när dolt missnöje blossar upp. Sådana händelser kan vara svåra att förutse för både Kinas ledarskap och omvärlden. Få experter förutsåg exempelvis kulturrevolutionen, och omfattningen av demonstrationerna 1989 kom som en överraskning för de flesta. I båda fallen var det intern splittring inom ledningen som öppnade för en dramatisk vändning.
• Maktkoncentrationen under Xi Jinping, i kombination med en mindre gynnsam ekonomisk utveckling, ökar risken för framtida politisk instabilitet i Kina. Samtidigt ska den ökade nivån av tvång inte underskattas som en viktig faktor för den politiska stabiliteten. Kombinerat med sviktande resultat gällande legitimitet och effektivitet är det dock inte en robust källa till långsiktig stabilitet. De svenska aktörer som berörs av utvecklingen i Kina behöver ha beredskap för hur landet kan påverkas i händelse av en större stabilitetskris.

Om författarna